Working 9 to 5...

...it's enough to drive you crazy if you let them.

Ja, det är iaf vad Dolly sjunger. Vill varna att det här är långt och är du inte intresserad av att läsa om min jobbsituation så sluta läsa nu.

Jag jobbar 8 till 5 och galen kan jag åxå bli.
Tjejen som jag ska ersätta är.....ja, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva henne. Hon har inte direkt varit hjälpsam eller gett mig något som liknar en introduktion. Jag får göra saker sen är hon bara snabb att upplysa mig när jag gjort fel. Hon är bossig, översittare, ohövlig och ibland får jag känslan av att hon vill att jag ska misslyckas och se dålig ut i ögonen på rektorn, min närmsta chef.

Härom dagen hade vi ett litet möte där rektorn frågade oss i admin.personalen om vi hade nåt vi ville säga eller ta upp. Jag påpekade att ljudet i en av telefonerna var väldigt dåligt trots att jag hade på högsta volym, jag hade tidiager sagt det till den gamla receptionisten som jag ska ersätta. Hon höll med mig att det var väldigt svårt att höra vad folk sa i den luren. Sen när rektorn frågade henne om hon upplevde samma sak. Sa hon: Neeeeej det har jag aldrig gjort. På samma möte kom jag med lite förslag på förbättringar i klasslistorna. Det kunde hon inte ta till sig utan sa att det inte var möjligt men sen när jag senare gick in och kollade så var det ju inte alls några problem.
Hon är lixom bara lat och ovillig. Jag är så arg på henne!!! I förrgår kokade jag när jag kom hem från jobbet.
Igår var hon sjuk och både jag och admin.assistenten konstaterade att vi kände att vi gjorde ett mycket bättre jobb när inte hon var där. Vi vågade tro mer på vår egen förmåga och inte vara rädd för vad hon skulle säga.
Misstolka mig inte jag tycker man ska få veta om man gör något felaktigt eller nåt som går emot rutinerna men när man inte fått nån info om hur saker och ting sköts och vad för rutiner som gäller så blir det inge bra när man bara får höra att man gör fel.
Det är många saker jag skulle vilja förändra på den här arbetsplatsen men det finns positiva saker!

Dom som jobbar med barnen. Majoriteten av lärarassistenterna är filippinska och jag tror mestadels av lärarna är indier.
Jag äter samtidigt som några av assistenterna och det är så roligt att sitta och prata med dom och dom berättar om sina livssituationer. En kvinna berättade att de bor 14 pers i en 3-rummare. En annan bor 8 i en 1-rummare. En kvinna har en 8-årig dotter hemma i Filipinerna som hon åker tillbaka till en gång om år. Jag kan tycka att det måste vara så påfrestande att bo så många ihop. Men en kvinna sa: Neeeej då jag bor med min bror, kusin, granne och några till vi kommer så bra överrens!
De är så positiva och glada och bryr sig om varann, delar med sig av sina luchlådor och skrattar ihop.
Har fått bra kontakt med en lärare som är 29 år, kommer från Indien men är helt och hållet uppvuxen i Dubai. Hon sa: Är det nåt du vill veta eller få tag i så är det bara att fråga mig, jag känner staden utan och innan.

Det var mycket text och det är så mycket mer jag vill berätta om vad jag tänker och känner inför mitt nya jobb men jag tror inte ni orkar läsa allt i ett inlägg och jag börjar bli rätt trött. Det här med att jobba tar ju musten ur en :-)

Peace out!

Puh!

Första dagen på jobbet avklarad. Behövde bara gå mellan 8 och 14 men fr.o.m. imåra ska jag gå till 17. Kommer bli tufft här man inte jobbat på ..... ja nästan 1 år.

Min roll kommer vara som receptionist och administratör. Men kommer även hjälpa till när barnen ska hämtas och lämnas. Får väl se hur det går!

Från dörr till dörr tar det nog mellan 30 och 45 minuter. Jag kan åka Metron till jobbet så det är ju himla bra, enkel resa 5 spänn.

Här kan du se vad det är för ett dagis jag jobbar på!

Personalen kommer från olika länder men majoriteten är indier och filippinare. Bara kvinnor jobbar med barnen. Skolskjutsen och grindvakten är män.

En av fröknarna frågade mig idag om jag var gift och hur länge. Sen frågade hon om vi var gifta av kärlek. Blev lite häpen av en sån fråga första dagen man träffar nån.

Hittills verkar de flesta iaf vara himla snälla och fina människor. Men det är konstigt på nåt vis, på en gång känner jag den här gillar jag mer eller den här gillar jag mindre. Jag gör det lixom inte ens medvetet utan känslan bara finns där.

Det ska bli roligt att lära känna några andra nationaliteter, umgås ju nästan bara med britter.

Dubai i mitt hjärta...

Solnedgång. Taget från vår balle.

Väntans tider

Ja, jag väntar och längtar tills Ramadan är slut. Den är slut till helgen men vilken dag beror ju på månen. När det är slut ska förhoppningsvis Kolan ha nån dag ledigt men det brukar dom inte få veta förrän dagen innan eller ibland samma dag. Jag kan inte säga att jag egentligen påverkats mycket av Ramadan, bara det att man inte kan äta lunch ute (lyxproblem jag vet). Är iaf skönt att det snart är över för i år.

Jobbsökandet fortsätter och för er som undrar så har jag ännu inte hört från Adidas. Mellanhanden lovade att hon skulle ha ett svar till mig i torsdags kväll senast men idag är det måndag och jag har fortfarande inte hört ett knyst. Funderar på att klaga till företaget. Hon är så sjukt oproffesionel.
Nu har jag inte tid att skriva mer, måste börja dagens jobbsökarsession!

Deep blue sea

Förra helgen provade jag dykning för första gången. Kolan vill ta sk. PADI och vill såklart att jag åxå ska ta det. Så vi gjorde helt enkelt ett provdyk eftersom jag aldrig gjort det förut. Det var roligt, spännade och lite läskigt men vi har iaf bestämt oss för att gå kursen!

Vasilina och Nikita var åxå med och dök. Kit har problem med öronen så det blir nog inge mer för honom men Vas vill åxå ta PADI nu. Det blir himla skoj tror jag.

Vattnet var väldigt varmt men när man kom nån meter ner så svalkade det nästan.